Äpplet faller inte långt från trädet...
Jag har känt mig som ett extremfall av denna naturens lag. Folk i vår omkrets brukar skämta om min "jaktkåte" och "skjutgalne" far, men frågan är ifall jag inte är ännu värre.
Fyra av sju möjliga dagar har jag smsat till mina absolut noll jaktintresserade vänner om tja.. skott, ammunition, vapen, naturvård, markkvotering, träffar, rådjur, bockar, älgar, rekyl, blåmärken, adrenalin och måltavlor. Det är nog för samtliga parter ungefär lika givande som att försöka diskutera med en (stendöd!) trofé!
Sju av sju dagar (och 24 av 24 timmar) har jag diskuterat samma saker med far, farbror, fars vänner och jaktvänner irl.
Tio av tio dagar har jag varit i direkt kontakt med vapnen, oftast smäller det också. På rådjur, lerduvor eller bara klick rätt ut i skogen.
Tre av tre månader (om inte ännu mera) har vi planerat för den 16 augusti och avbokat allt inom den närmsta veckan efter detta. Även halvåret efter.
Vi har redan börjat planera inför bockjakten 2012.
Ja, det krävs mycket kunskap, träning och erfarenhet för att hantera vapen, jaktutrustning, viltvård osv. Misstro inte detta, att vara jaktkåt är inte bara att skjuta. Vi är inte galna mördare utan det ligger hårt arbete bakom det vi gör, och det arbete krävs också för att samhället skall fungera. Hålla rovdjur borta från städer och samtliga från vägar, minska skadorna på natur osv. Mer om detta en annan gång.
