Sköna sommarlov
I år "firar" jag, liksom många andra, mitt sista sommarlov. Visserligen tänker jag plugga vidare efter gymnasiet, kanske inte direkt, men någon gång, fast det räknas liksom inte riktigt.
Minns så väl hur man för ett par år sedan kunde bli så fruktansvärt arg på vuxna som pratade om tidsperspektiv, fast idag börjar jag förstå hur rätt de faktiskt har. Mer än två tredjedelar av lovet har redan förflytt, och ändå ligger hälften av alla planer fortfarande på planeringsstadiet, trots att resten av tiden redan är inplanerad. Det finns så mycket jag vill hinna med, men som inte kommer att bli av.
Fast kanske är det just det, som är charmen med det hela. För när sommarlovet om fyra veckor är passerat, och när gymnasietiden om 299 dagar är över, så finns planerna fortfarande kvar. Och det finns alltid plats att fortsätta planera, och inte minst att utföra.
För hur svårt det än är att prioritera bort något man verkligen vill, så är även väntan vacker, om än smärtsam. Kanske borde man lära sig att uppskatta hela resan-och inte bara målet, för det är ändå över lika snabbt som det kom. Lika så är minnet från det där lilla ögonblicket, just det som vi lever för och får oss, åtminstone mig, att brinna på nytt.
Varje dag är en kamp, att planera, att våga planera om, eller att inte planera alls. Varje dag kämpar jag för att inte stressa upp mig, för att göra det jag ska men också att uppskatta det, att minnas och att njuta av varje sekund. För hur illa det än är, så är det just den känslan som får mig att uppskatta motsatsen.
Älska ögonblicket!
Minns så väl hur man för ett par år sedan kunde bli så fruktansvärt arg på vuxna som pratade om tidsperspektiv, fast idag börjar jag förstå hur rätt de faktiskt har. Mer än två tredjedelar av lovet har redan förflytt, och ändå ligger hälften av alla planer fortfarande på planeringsstadiet, trots att resten av tiden redan är inplanerad. Det finns så mycket jag vill hinna med, men som inte kommer att bli av.
Fast kanske är det just det, som är charmen med det hela. För när sommarlovet om fyra veckor är passerat, och när gymnasietiden om 299 dagar är över, så finns planerna fortfarande kvar. Och det finns alltid plats att fortsätta planera, och inte minst att utföra.
För hur svårt det än är att prioritera bort något man verkligen vill, så är även väntan vacker, om än smärtsam. Kanske borde man lära sig att uppskatta hela resan-och inte bara målet, för det är ändå över lika snabbt som det kom. Lika så är minnet från det där lilla ögonblicket, just det som vi lever för och får oss, åtminstone mig, att brinna på nytt.
Varje dag är en kamp, att planera, att våga planera om, eller att inte planera alls. Varje dag kämpar jag för att inte stressa upp mig, för att göra det jag ska men också att uppskatta det, att minnas och att njuta av varje sekund. För hur illa det än är, så är det just den känslan som får mig att uppskatta motsatsen.
Älska ögonblicket!
Kommentarer
Trackback
