Emelie Nilsson

För ett drygt år sedan, ganska så bestämt sista veckan på sommarlovet hade vi tröskpraktik, så jag och Sara beslutade oss för att gå upp och busa med ettorna på SE. Då fann jag denna fantastiska krukväxt, lätt misshandlad i för trång kruka. Jag som knappt lekt med dockor (gjorde det bara för att jag avgudade min syster, men egentligen hatade jag det!) fick som en blixt från himmeln obotliga moderskänslor, och han fick därmed följa med hem till oss.

Ända sedan dess har jag förbarmat mig över honom, inte ens kaktusar har jag haft ork att hålla liv i tidigare, men på något sätt har jag nu lyckats. Varför vet jag inte riktigt, men förmodligen har moderskänslorna hjälpt till lite. Dessutom har folk alltid kollat konstigt på mig, som dödat krukväxter på löpande band, men ändå går jordbruk. Kanske är det mitt undermedvetna som tyckte att det var dags att växa, eller också fick jag ett släng av god karma.